'

Det här inlägget kommer vara väldigt onödigt. men känner att jag måste skriva av mig lite, eftersom ja inte kan snacka om de eftersom att ingen fattar. Så läs inte de här, de är bara onödigt..
okej.. vart ska jag börja?
Jag fattar inte vad jag gör fel? Är jag bara en person som du gillar att klaga på eller? för du verkar bara klaga på mig men andra som gör samma fel som jag säger du inte ett piss till. utan är fortfarande lika glad mot dom som du alltid varit. Orkar inte med den skiten längre. Allt jag gör verkar vara fel. Vad jag än säger så är de fel. De känns som det är bäst att bara hålla käften hela tiden och inte säga nånting. För det kommer alltid ut nånting fel. Jag vet att de finns dom som mår mkt sämre. Men att jag aldrig får vara lycklig. Jag har känt mig lycklig 1 gång i hela mitt liv. Tänker inte säga när. Annars hatar ja mitt liv.
Längtar så jävla mkt tills jag tar studenten. Då flyttar jag till Australien. Och jag tänker aldrig mer komma tillbaka till den här skiten! Där borta får jag en ny start. Nya människor, nya kompisar, nya möjligheter och nya minnen. Jag vill bara bort från sverige, bort från all skitsnack och bort från alla falska människor.
visst ni som läser de här tänker säkert; gud va hon överdriver, blablabla. men fine tyck de. Det kommer inte förändra hur jag känner. Jag har alltid och kommer förmodligen alltid må såhär. Jag duger aldrig.
Jag ska sluta berätta saker som ja är ledsen över eller andra saker till folk. För dom fattar ändå inte. jag litar inte på någon längre. Bara min mamma.
Jag vågar inte lita på killar heller. Jag vågar inte bli kär, och jag vågar verkligen inte kasta mig in i ett förhållande igen. De kommer ändå bara ta slut. Hur man än gör. Nån kommer bli sårad. Så varför då börja när de ändå kommer ta slut.
gosh.. en slut sats kanske?; jag känner mig som en fet misslyckad kossa som är rädd för allting, rädd för att bli sårad. Jag blir aldrig accepterad. Jag är den alla klagar på och jag litar inte på nån. Alltså en misslyckad fet kossa?